Blomarrangemang
En bild kan bestå upp till två hundra bilder. Oftare dock runt hundra. Jag börjar med att fotografera varje blomma var för sig antingen mot en vit eller svart fond. För att skärpan ska räcka krävs det ett par tre bilder av varje blomma. Fotografera, flytta skärpan, ta en ny bild osv. Därefter lägger jag ihop bilderna till en i datorn. Stjälkar och blad fotograferas också var för sig. Jag fotograferar med en kamera med stor sensor, för att få så högupplöst som möjligt. Innan jag är helt klar med bilden friläggs den.
Nu börjar det egentliga arbetet, att koreografera bilden. Jag lägger in de upplösningsmässigt preparerade blombilderna i en ”tom” photoshopbild. Den tomma bilden har den slutgiltiga arrangemangets mått. Det kan ofta behövas rätt många fler blommor än det jag har i den färdiga bilden. Det kan visa sig att vissa blommor inte allas funkar ihop med en annan. Grov koreogfering brukar ta tre-fyra dagar. Sedan ska det finputsas. Stjälkar och eventuella blad ska läggas till, jag bestämmer hur stjälkarna ska gå framför eller bakom en blomma, trassla in sig i varandra etc. Det här är den mest tidskrävande delen. Kan ta upp till tre veckor. Om jag tycker att bilden ska ha en färgad fond blir det oftast ytterligas lite arbete. Då behöver jag frilägga blombilderna noggrannare.
Platinotype
Det borde egentligen kallas för pallaldiumplatinotype. För det är oftast en blandning av de båda ädelmetallerna platina och palladium som ingår i en platinotypekopia. Redan i fotografins barndom på 1850 talet var man lite orolig för silvergelatinfotonas (”vanliga” svartvita foton) förgänglighet. Luftföroreningar och själva framkallningsprocessen visade sig inverka negativ på arkivbeständigheten. 1873 lyckades en herre vid namn William Willis framställa den första platinotypen. Platinotype var väldigt populärt fram till 1920 talet. Då hade priset på platina skjutit i höjden och en annan form av fotografi etablerades. I dag har tekniken att göra platinotype blivit mycket enklare. Man behöver till exempel inte ha någon storformatskamera för att få negativ som är tillräckligt stora. Negativ framställningen sker numera med fördel i datorn.
Plationtype kräver att man kontaktkopierar. Det vill säga att man framställer ett negativ som är så stort som man vill att bilden ska bli. Alltså kan man i princip ta vilken bild som helst, bearbeta den i datorn, lägga på en kurva som gör att bilden blir ”platinaanpassad”. Sedan skriver man ut bilden på en för ändamålet framställd film. Det är dock en rätt krånglig och tålamodsprövande process att få till en bra ”platinakurva”. Det utskrivna negativet lägger man på ett akvarellpapper som är penslat med en platinalösning, sedan läggs bilden i en kontaktkopieringsram varefter man exponerar bilden under i uv-ljus. Därefter klarnar man bilden i en syra och voilà: en platinotype. I princip vet jag exakt hur många droppar platina som behövs för ett viss format och mer eller mindre exakt hur lång tid bilden ska exponera i uv ljus. Det finns dock en mängd saker som kan gå fel och som också går fel. Men är man extremt noggrann så behöver man sällan göra mer en än print. Dessutom kan man ”ta” en del av felen, det kan ibland tillföra något.
Polaroid type 55
De flesta blomplatinotyperna är fotograferade med en Sinar 4×5 tums kamera. Bak på den satt en Polaroid bladfilmshållare ladda med Polaroid type 55. Filmen var en svartvit film där man erhöll både ett negativ och ett positiv. Positivet använde man främst för att kolla exponering, ljussättning och komposition. Negativet kunde man använda för att kolla skärpan. Men naturligtvis också använda det som just ett negativ och kopiera från det. Enda kruxet var att filmen var extremt repkänslig och det kom framkallnings kemikalier lite här och där. DET va grejen som många med mig uppskattade. Man visste inte riktigt hur det skulle se ut. Man fick också den karakteristiska type 55 ramen på köpet.