Det borde egentligen kallas för pallaldiumplatinotype. För det är oftast en blandning av de båda ädelmetallerna platina och palladium som ingår i en platinotypekopia. Redan i fotografins barndom på 1850 talet var man lite orolig för silvergelatinfotonas (”vanliga” svartvita foton) förgänglighet. Luftföroreningar och själva framkallningsprocessen visade sig inverka negativ på arkivbeständigheten. 1873 lyckades en herre vid namn William Willis framställa den första platinotypen. Platinotype var väldigt populärt fram till 1920 talet. Då hade priset på platina skjutit i höjden och en annan form av fotografi etablerades. I dag har tekniken att göra platinotype blivit mycket enklare. Man behöver till exempel inte ha någon storformatskamera för att få negativ som är tillräckligt stora. Negativ framställningen sker numera med fördel i datorn.
Plationtype kräver att man kontaktkopierar. Det vill säga att man framställer ett negativ som är så stort som man vill att bilden ska bli. Alltså kan man i princip ta vilken bild som helst, bearbeta den i datorn, lägga på en kurva som gör att bilden blir ”platinaanpassad”. Sedan skriver man ut bilden på en för ändamålet framställd film. Det är dock en rätt krånglig och tålamodsprövande process att få till en bra ”platinakurva”. Det utskrivna negativet lägger man på ett akvarellpapper som är penslat med en platinalösning, sedan läggs bilden i en kontaktkopieringsram varefter man exponerar bilden under i uv-ljus. Därefter klarnar man bilden i en syra och voilà: en platinotype. I princip vet jag exakt hur många droppar platina som behövs för ett viss format och mer eller mindre exakt hur lång tid bilden ska exponera i uv ljus. Det finns dock en mängd saker som kan gå fel och som också går fel. Men är man extremt noggrann så behöver man sällan göra mer en än print. Dessutom kan man ”ta” en del av felen, det kan ibland tillföra något.